Vill skriva så mycket. Vill skriva alla fula ord jag kan och några till, vill skriva hur förjävligt allt känns just nu, vill skriva om hur mycket jag ångrar att jag gick IB.
Men mest vill jag skriva om hur jag de senaste månaderna har jag känt att jag är på exakt rätt ställe, vid exakt rätt tid. Hur jag känt att jag äntligen hittat det jag vill göra, något som genuint gjorde mig lycklig.
Men jag har inga ord. Väntar på att vakna upp ur den här mardrömmen och inse att det inte är på riktigt, väntar på att kunna gå till en föreläsning som att ingenting har hänt.
Fast hur hårt jag än nyper mig i armen vaknar jag inte. Det är på riktigt, det här händer faktiskt. Det känns som att ha blivit skjuten i huvudet tio gånger om med en AK-47:a.







photo by: me
